Lite om färg
Perron finns i alla möjliga färgkombinationer. Hur färger ärvs och vilka färger som syns eller bara bärs vidare till nästa generation är det många som tycker är intressant. Perron föds svart, brun eller beige/Creme. Enfärgad eller tillsammans med mer eller mindre vitt. Den kan också födas helt vit.
Två svarta hundar kan få bruna, vita, cremefärgade och dvarta valpar.
En cremefärgad och en brun kan få enbart svarta valpar.
Två bruna hundar får inte svarta valpar men kan ändå få cremefärgade.
Vi har skrivit ihop lite enkelt om hur det ser ut med färgerna på våra perros.
Endast två pigment Det är faktiskt bara två pigment som ger alla olika färger och mönster som man kan se hos hundar, Eumelanin (svart) och Pheomelanin (röd) vilka är båda former av melanin. Var och ett av pigmenten har en grundfärg, och den kan sedan modifieras av olika gener.
Eumelanin är grund för svart pigment. Alla svarta områden hos hund skapas av celler som producerar eumelanin. Det finns dock gener som gör eumelanin till andra färger, så som brun, blå eller isabel (blekt ljusbrun). Om en hund har någon av generna för att det svarta pigmentet ska ändras till brun, blå eller isabel, kommer all svart päls att ändras. Detta beror på att generna begränsar eller förändrar produktionen av eumelanin, och ingen av cellerna kan producera fullt svart pigment. Därför kallar vi hundar som är blå och isabelfärgade för diluterade (utspädda i färgen). Den bruna färgen är dock inte tekniskt utspädd utan orsakas av en förändring i pigmentets struktur. Eumelanin förekommer även på andra delar hos hunden så som nos och ögon.
Hundar har 39 kromosompar med tusentals gener på varje kromosom. Varje individ har ett par av varje kromosom och således två kopior av varje gen. I varje locus finns två eller fler former av varje gen, så kallade alleler. De två kopiorna av en gen som en individ bär på kan alltså skilja sig något från varandra och det innebär att individen bär på två olika alleler (Sundgren 1990). Hos hundar känner man till tio gener som kodar för pälsfärg(vad vi kallas locus).
Dominanta och recessiva gener
Det finns dominanta och recessiva gener. När en dominant gen nedärvs räcker det att genen kommer från en av föräldrarna för att den ska synas. En dominant gen kan inte döljas, utan finns den, syns den också.
För att en recessiv gen ska synas måste genen komma från båda föräldrarna. En recessiv gen kan på så vis ligga dold i flera generationer innan den möter en likadan gen och egenskapen blir synlig hos avkomman. När en individ är heterozygot för en gen kan individen bära både recessiva och dominanta alleler. Men det är den dominanta allelen som syns hos individen.
Arvsanlag för färger brukar benämnas med bokstäver och varje färgserie har sin egen bokstav. Dominanta alleler skrivs med versaler (B) medan recessiva alleler skrivs med gemener (b).
Då en individ bär på två identiska alleler i en gen är den homozygot för det anlaget. Om den däremot bär på två olika alleler kallas det istället heterozygot (Sundgren 1990). I vissa av dessa loci finns alleler som är dominanta respektive recessiva vilket innebär att den dominanta allelen överskuggar den recessiva, dvs den heterozygota fenotypen är identisk med fenotypen då den dominanta allelen uppträder i homozygot form. I andra loci finns alleler som ärvs codominant, dvs där den heterozygota formen ger en fenotyp som skiljer sig från fenotyperna då dessa alleler uppträder i homozygot form (Lawrence 1997). Det finns två aspekter av arv; fenotyp och genotyp. Med fenotyp menas vilken karaktär som kommer till uttryck och med genotyp vilka gener som individen bär på och ger orsak till fenotypen, även de alleler som individen bär på men som inte syns då de överskuggas av andra (Sundgren 1990)
Genotyp och fenotyp
När vi tittar på en hund är det dess fenotyp vi ser. Det är de synliga eller mätbara egenskaperna hos individen, som till exempel färg. Medan den hela uppsättningen av locus och alleler hos en individ kallas för genotyp, vilket är individens genetiska kod. Individer med samma synliga egenskaper, alltså samma fenotyp, kan ha olika genotyp.
Två hundar kan för ögat ha samma svarta färg, men den ena kan ha genotypen B/B och den andra kan ha genotypen B/b. Det betyder att den första hunden är svart och bara kan lämna svart medan den andra hundar är svart, men kan även lämna brunt färganlag.
När man kan se vilken fenotyp individen har, men inte kan avgöra dess genotyp skriver man att hunden är till exempel B/_ . Det betyder att individen fenotypiskt är svart, men att man inte vet om den är homozygot eller heterozygot för svart färg.
I dag finns det tio kända locus. Varje färg har en bestämd locus(platser på kromosonen där informationen om en viss gen är lagrad) som benämns med bokstäver. För varje locus finns dubbla bokstäver. En från modern och en från fadern.
A,B,D,E,G,H,K,M,P samt S-locus har studerats
A-LOCUS/Agouti
A står för dominant eumelanin: A-locus bestämmer främst var eumelaninet och feomelaninet ska få sitta på hunden, men påverkar även hur färgen upplevs.
A slår ut de andra A-generna oavsett vem den paras ihop med. Denna gen bestämmer enligt Little (1979) fördelningen och placering av svarta respektive röda hår på kroppen men kan även påverka fördelningen av svart respektive rött pigment i ett och samma hårstrå. Allelerna som förekommer i detta locus är följande (rangordnade efter fallande dominans)
A= Enfärgad. Kallas ibland för solid eller self color. t. ex Labrador retreiver.
ay = Fawn/sable, Y står för yellow. Denna gen ger en färg som kan variera från gul till djupt röd färg. Kallas ofta för sobel. t.ex dvärgpinscher
aw = Wild sable, W står för wild-colored och denna färg kallas även agouti, varggrå eller viltfärgad. T.ex Norsk älghund grå
at = Black-and-tan, t ex rottweiler
a = Recessive black. Det antas finnas en recessiv allel för svart färg hos t.ex. shetland sheepdog och schäfer
På perron är det at som är intressant. Recessiv gen där vi ser både eumelanin och feomelanin, men feomelaninet syns bara på specifika platser på hunden, och det är det som vi kallar för tan markeringar eller tan points. De sitter på ögonbryn, kinder, benen, bröstet, i baken och upp en bit på undersidan av svansen. För att en hund ska få dessa markeringar måste alltså hundens genpar på A-locus vara atat. Hunden kan dessutom ha vita partier, och då brukar man kalla det tricolor, alltså tre-färgad(ovanligt i vår ras)
B-LOCUS/Svart eller brun
Genen som kodar för leverbrun ligger på B-locus. En brun perro har brunt pigment, förutom i sin päls, även på nos, trampdynor och läppar medan en svart perro har svart pigment på samma ställen som den bruna perron har brunt pigment. Lilla b står för leverbrun och är recessiv, vilket betyder att det måste finnas i dubbel upplaga för att synas på fenotypen, medan stora B är för icke-lever (dvs svart). Så om hunden har fenotypen BB eller Bb kommer det bli en svart hund, men om den har bb blir den leverbrun. Dock kan svarta föräldradjur få leverfärgade valpar, under förutsättningen att båda är bärare för leverbrun (Bb).
D-LOCUS/Utspädd svart eller brun
Genen som styr dilution (= utspädning) hos hundar ligger lokaliserat på D-locus. Det är recessivt, d för dilution och D för icke-dilution, så för att en hund ska kunna bli diluterad måste den ha genotypen dd. En hund med genotypen Dd eller DD kommer ha normalt pigment. En svart hund med genotypen dd blir ”blå” medan en brun blir isabellafärgad. Det förekommer dilution i många olika raser. När det gäller perron bör vi undvika dubbelt anlag för dilution då det ha visat sej att dessa får sjukdomen CDA (Color Dilution Alopeci). Det finns ett gentest för D-locus.
E-LOCUS/ Den genetiska recessivt röda färgen
Hos perron kallas den oftast creme eller beige. Anlaget för genen i dominant form är E/E eller E/e, och hunden blir normalt pigmenterad. Den recessiva formen för genen är e/e och hindrar hudcellerna att kunna producera eumelanin och skapa normalt pigmenterade hårstrån. Hunden blir därför gul eller röd i pälsen, medan färgen på nos, klor, trampdynor, ögonkanter och läppar blir eumelanin-pigmentets färg (svart, brun eller utspädd variant av dessa färger).
Perron förekommer relativt ofta med genotypen e/e.
G-Locus, den grånande genen
Den grånande genen ligger på G-locus. Det är dominerande, så G grånande och g är icke-grånande, och för att en hund att uttrycka grånande måste den bara ha en kopia av G (så dess genotyp kan Gg eller GG). En hund som inte uttrycker grånande genen har genotypen gg.
G-locus Den grånande genen
H-locus, Harlekin
Tweed är en merle modifierare som förvandlar de dilutionerade delarna av pälsen (som bör vara grå hos en normal merle eller ljusbrun hos en lever) till olika nyanser av brunt, grått och tan.
K-locus, Dominant svart
Denna gen påverkar synligheten av tantecken.
KB = dominant svart (maskerar tantacken)
n = ej anlagsbärare till KB
Perron kan ju vara tantecknad och då måste de ju ha genotyp n. Om perron kan ha genotyp KB vet inte jag men om det är så finns det perros som är dubbla anlagsbärare för tantecken som är dolda.
M-locus, Merle
M-locus=var merle-genen finns. Merle är dominant (M). Icke merle som är reseccivt betecknas m. Alla merle är heterozygota (Mm eller mM) en homozygot merle är dödlig och finns inte bland däggdjur.
P-locus,
p-allelen tros finnas endast hos pekinesen. Den ger en blek pälsfärg och rosafärgade ögon.(Little 1979)
S-locus, spridning av vitt
S-locus talar om hur mycket vita partier hunden har.
Det finns fyra gener på S-lokus, som alla påverkar spridningen utav vitt på olika sätt:
S – inget vitt
si – irish spotting
sp – piebald
sw – extreme white.
Genetiken runt alla färger är enorm och det här är bara lite skrap på ytan.